Tyler, Quentin & Matte

Idag så är jag hemma från jobbet i ett försök att ge min kropp en chans att bekämpa min förkylning. Detta blogginlägg kommer innehålla allt möjligt som jag hittar under dagen. Dagen  har hittills spenderats framför datorn där jag läst lite bloggar och lyssnat på lite nyupptäckt musik. Alltid roligt! Upptäckte en ny blogg idag: Ett liv i Exil som är skriven av Jonas som flyttade till Australien för fem år och nu bor i Brisbane med sin fru och barn och jobbar som bröllopsfotograf. Han skriver väldigt bra och rörande! Det här inlägget gjorde mig till med tårögd: Lyckan kommer, lyckan går. Han tipsade även om den här låten som jag verkligen fastnade för så nu sitter jag och lyssnar på hela albumet på Spotify.

Medans ni lyssnar på det så kan ni ju läsa detta som Jonas skrivit i bloggen Ett liv i Exil. Jag väljer att skriva det här för att jag vet att det finns några unga tjejer (och killar?) som läser bloggen och jag tycker att de borde läsa det:

Ett rent helvete

Vi glömmer bort pojkarna. Ni glömmer bort pojkarna. Förstår ni inte det? I all iver att slå slag för flickorna glöms de bort. Pojkarna. I åratal har det kämpats för flickorna i svenska medier. Och missförstå mig inte nu, flickorna behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över. Alla kampanjer som syftar till att lyfta fram och bygga upp unga flickor är både nödvändiga och beundransvärda.

Men hur är det med pojkarna?

Var det bara jag, eller var det en jävla kamp att överleva skolan, livet, meningen med allt även för oss pojkar? Var oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog, bara nåt som tjejerna kände? Var det så? Är det verkligen så? Är alla pojkar lyckliga ungar som det räcker att rufsa om håret lite på för att de ska må bra? Äh, ryck upp dig nu, killen. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fucks sake. Jag tror att vi glömmer bort pojkarna. Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inte med kön att göra.

Framför allt inte i Sverige.

De svenska flickorna är starka, stolta och alldeles underbara. Självsäkert tar de sig an världen på ett sätt som inte har nån motsvarighet nån annanstans. Och visst finns problemen där, det är inte det jag säger. Kraven finns där. Flickor, för det är nästan alltid flickor, skär sig i armarna och får ätstörningar.

Allt medan pojkarna glöms bort.

Var fjärde person med ätstörning är kille. Så är det idag. Kraven på att vara snygg, rolig och duktig på alla jävla sätt som finns är lika jobbig för killarna. Ni måste förstå det.

Eller kanske är det så att vi pratar om mig. Ok, säg att det är så. Låt oss göra det då. Vi pratar om mig.

Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer att göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på äggskal. Rädslan att hamna utanför överskuggade allt annat. Trots att jag inte var mobbad skulle jag beskriva min grundskoletid som en enda lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Är fruktansvärd. Är den inte det?

Och är det bara nåt som tjejer känner? Tror ni verkligen det? Näää, men killarna mår bra, de har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på.

De behöver ingen som säger att de duger.

Inga kramar.

Och vi som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela hö-hö-hö-mentaliteten i omklädningsrummen?

Eller de flickor som vet att de aldrig kommer publicera bilder på sig själva i ”dagens outfit” på nån blogg.

Vad gör vi med dem?

Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp? Kan vi inte bara säga att grundskolan är en tid som de flesta minns med hat? Nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, oavsett om du är kille eller tjej, Så är det bara. Det handlar inte om kön.

Hur är det med alla dem som går i gymnasiet men aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla dem som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel trots att de själva aldrig kommit närmare en kyss än en puss på ett party i mellanstadiet?

Vad gör vi med dem?

Jo, jag ska tala om vad ni ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dem. För nånstans i slutändan löser det sig. Det gör det. De som kämpat lyckas till slut. De tar revansch. Det handlar aldrig om hämnd. Det handlar om att bevisa för sig själv att man duger.

Det ordnar sig till slut. Det gör det. På vägen träffar man till slut nån som hånglar upp en mot en vägg. Det blir som man tänkt sig, om än lite senare. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp.

Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men man inser att man duger ändå. På nåt sätt.

Jag började den här texten med att vilja slå ett slag för pojkarna, men jag inser att det inte handlar om det. Det handlar om oss alla, goddamnit. Det är ett rent helvete att växa upp. Är man inte för smal så har man för stor näsa eller för fula skor. Alltid är det nåt.

Grejen är att det ordnar sig till slut.

Du kommer träffa nån som älskar dig för den du är.

Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.

Jag lovar.

Så, nu har ni också fått lite läsning idag. Jag kan verkligen rekommendera hans blogg för er som gillar att läsa bloggar!

Vill nämna att Quentin faktiskt gick med fyra ben idag och inte hoppade på tre! Det måste betyda att luftningen och salvan verkligen gjorde susen då han inte gått på alla fyra benen på snart två veckor… Yay!

Jag vill dela med mig av en krönika som Daniel på Korvasbloggen delade med sig av för några veckor sedan. En krönika som visar på ett fantastiskt mod och står för något som jag brinner för. Den visar på ett mod som jag hoppas att jag vågar visa om jag någon gång blir mamma till en liten pojke som i den här krönikan. Medans ni läser så kan ni väl lyssna på denna mysiga låt som jag också upptäckte idag tack var bloggvärlden…

Taget från inlägget En vacker saga på Korvasbloggen:

Mindes plötsligt en midsommarafton i metropolen Ugglarp -
för sisådär 9-10 år sedan:

Solen strålade och hela kollektivet ägnade förmiddagen åt
att plocka blommor, binda kransar och plocka fram den
allra somrigaste outfiten längst ner i väskan.
Snart, snart skulle vi alla ta med oss filtar och
picknick-korgar och hattar och pluntor och halsband och
saftflaskor och tillsammans vandra genom dungen bort
till Folkets Park där vi skulle dansa kring
midsommarstången.
Alla var vi så fina; en del av oss hade ju sparat den
ljuvligaste klänningen just för den här dagen. Att
kombinera sommar med klänning, blomsterkrans och barfota
är en lyx som känns ända in i själen. Det är liksom
dagen vi alla blir prinsessor, oavsett ålder, storlek och
status. Som i en saga.

Mina döttrar Linda och Mollie var söta som sockerbitar.
Rufsiga, busiga och med sand mellan tårna. Mollie med en
vit klänning. Linda med en orange. Jag hade min skira
gröna som skiftade i samma nyanser som löven på
trädgrenarna ovanför stigen där vi gick hand i hand. Hela
gänget med mammor och pappor och massor av fnissiga barn
på väg mot det somrigaste av alla svenska somrar.
Det var då min Markus började gråta. Sådär tyst och
försynt så det gör ont i hela mammakroppen.
Och han ville inte säga varför.

Vi släppte förbi alla prinsessorna och satte oss ner på
stigen i skogen. Han bara grät och jag var förtvivlad
över att inte förstå varför.
Tårar tenderar till att leverera snor, och när Markus
hade snorat ner både sig själv och min skira gröna, blev
han ännu mer ledsen.
– Förlåt mamma, du som var så fin, snyftade Markus och
försökte torka bort det värsta.
– Det gör ingenting. Sa jag. Förstås.
– Alla är så fina. Utom jag, sa min ledsna pojke.
– Men älskling. Du är ju jättefin! sa jag. Förstås.
– Neeehej. Du har en fin klänning. ALLA har fina
klänningar. Utom jag, sa Markus,
– Men du har ju en jättefin skjorta, sa jag.
– Klänning är mycket finare. Skjorta är inte jättefint,
sa Markus.

Så satt vi där på stigen och vaggade. En mamma i skir
sommarklänning och en pojke i shorts och kortärmad
skjorta.
Jag ringde Markus pappa på mobilen.

– Du. Vi kommer snart. Ska bara gå hem och byta om lite,
sa jag.
– Jaha?
– Markus vill ha klänning. Så nu går vi och byter.
– Eeeh… okej.

Så då gjorde vi det. Vi letade fram en av Lindas gröna
klänningar, tog tre av Mollies rosa och gula hemmagjorda
halsband och slängde jumpadojorna under sängen.
Vi gick stigen fram. En mamma i skir grön sommarklänning
och en liten pojke; också i grön klänning och ett gäng
fina halsband som svängde när han skuttade bredvid mig.
Och jag kände hur djävla orättvist allt var.
Och jag oroade mig för hur han skulle bli emottagen när
vi kom fram.
En pojke i klänning och halsband. Lycklig och helt
ovetande om könsroller och regler. Oförstörd och med en
förmåga att bara se det vackra.

Jag förvarnade Markus pappa – som inte var helt övertygad
om klädbytet, men också ville ha en lycklig son.
Systrarna var mest intresserade av att få tillbaka sina
ägodelar efter firandet.
– Varför har du klänning? frågade de andra barnen.
– För att det är fint, sa Markus.
Och så var det inget mer med det.
Barnen lekte hela dagen, Markus var glad och när vi kom
hem bytte han självmant till shorts och t-shirt.
– De kläderna stannar kvar på kroppen, sa han.

Det var bara de vuxna som flera gånger under dagen
kommenterade klännings-kuppen.
Inte inför Markus förstås. Men till mig och Urmas.

Det är så fint att barnen inte tycker att det är något konstigt med det, för de är helt oförstörda och vet ingenting om könsroller och måsten… Jag vill avsluta med att jag tror absolut inte att Markus kommer att bli vare sig transvestit, transsexuell eller homosexuell (vad de nu har att göra med att klä sig i ”tjejkläder” att göra) för den delen. Markus fick vara fin även om det inte stämmer in på vad en stor del av vad vuxenvärlden anser som fint eller lämpligt på en pojke, men det är bara för att vuxenvärlden har blivit tillsagd sedan de var små att pojkar leker med bilar och tjejer med dockor, pojkar har byxor och tjejer har kjol/klänning osv osv… Men det finns säkerligen många vuxna som när de var små ville ha ”pojkkläder” eller ”flickkläder” och inte fick för att det inte var lämpligt…och nu har de blivit likadana själva…. Hoppas jag skulle ha mod att göra som denna mamma om jag någonsin skulle bli satt i den situationen….

Sweet summer sunset av =CasheeFoo (deviantART)